Så är argument uppbyggda

Bild för Peter Dahlgren
Inlagt av Peter Dahlgren 27 juli, 2011 - 19:22

I korthet består ett argument av ett påstående samt ett stöd till det påståendet, till exempel "tobaksrökning är skadligt för hälsan därför att tobak innehåller giftiga ämnen". Om vi tränger djupare in i argumentets fysik så kan vi dock formalisera argumentet. Det innebär att vi plockar isär argumentet i atomer för att se hur de hänger ihop med varandra, och framför allt, om de hänger ihop. Även de byggstenar som är outtalade, som tas för givet, tas med i det formaliserade argumentet så att man enkelt kan förstå det. Det gör vi i något som kallas syllogism.

Syllogism

En syllogism är den vanligaste argumentsformen. Den består av tre delar, nämligen en översats, en undersats samt en slutsats. Låt oss ta ett klassiskt exempel:

  1. Alla människor är dödliga (översats)
  2. Jag är en människa (undersats)
  3. Alltså är jag dödlig (slutsats)

Det här påminner något om matematik, där vi slår ihop översatsen och undersatsen för att bilda ett nytt resultat, nämligen slutsatsen (1 + 2 = 3). Men vi kallar det inte addition utan härledning. Översatsen och undersatsen är påståenden om verkligheten.1 Utifrån dessa påståenden kan vi sedan dra en slutsats, som i sig bildar ett nytt påstående.

Men på fikarasten pratar vi naturligtvis inte på detta sätt. "Jag är en människa" är så självklart att vi vore att betrakta som psykiskt sjuka om vi ens ansträngde oss för att klargöra detta triviala faktum. Det är sådant vi tar för givet. Vi talar snarare i form av entymem, vilket är en syllogism där minst ett av påståendena har utelämnats (antingen översatsen eller undersatsen, eller bådadera). Vi säger helt enkelt "jag är dödlig" och bakar underförstått in de andra påståendena.

Syllogismen fyller dock en viktig funktion. Den tydliggör vad vi utelämnat. En annan viktig funktion är att se hur de olika delarna hänger ihop rent logiskt. Låt oss formalisera ett tidigare tjuvknep, nämligen cirkelargumentet ”kvinnor skriver bäst böcker eftersom män inte gör det". Så här kan det se ut:

  1. Kvinnor skriver bäst böcker (översats)
  2. Män skriver inte bäst böcker (undersats)
  3. Alltså skriver kvinnor bäst böcker (slutsats)

Som vi kan se så förekommer samma påstående två gånger. Vi bevisar ingenting med denna syllogism, utan återupprepar egentligen bara översatsen i slutsatsen. Och varje gång vi förutsätter det som ska bevisas, har vi utfört ett cirkelbevis.

Vi kan ta ytterligare ett exempel, den mest vanliga logiska formen på en syllogism, nämligen modus ponens:

  1. Om det är kallt ute, så ska jag ta på mig jackan
  2. Det är kallt ute
  3. Alltså ska jag ta på mig jackan
Vi kan formalisera detta argument ytterligare ett steg. Då byter vi ut orden mot speciella symboler, och de låter oss snabbt se argumentets struktur.
  1. Om A, så B
  2. A
  3. Alltså B
Så ser det.

Deduktion

Det vi har tittat på ovan är så kallade deduktiva syllogismer. Deduktion är en metod för att gå från en allmän regel till en specifik regel, eller enklare uttryckt från helheten till delen. Induktion är vice versa, vilket innebär att man går från delen och sluter sig till hur helheten fungerar. Låter det krångligt? Låt oss återigen kasta oss över ett exempel:

  1. Alla människor är dödliga
  2. Jag är en människa
  3. Alltså är jag dödlig

Här går vi från att alla människor är dödliga (allmängiltig regel) till den mer specifika regeln att just jag är dödlig. Om (och endast om) översatsen och undersatsen är sanna, måste slutsatsen vara sann (det är vad vi kallar absolut säker kunskap). Det är detsamma som att säga att 1 + 2 = 3. Slutsatsen kan inte bli något annat, givet att båda påståendena är sanna förstås.

Deduktionen kan inte ge oss någon ny kunskap om verkligheten, utan den kastar egentligen bara om det vi redan vet och gör det mer tydligt (vilket man naturligtvis inte ska underskatta). Man kan säga att den fungerar som en tratt, vi börjar brett och smalnar sedan av påståendet.

Induktion

En induktiv syllogism är motsatsen till deduktion. Då går vi snarare från ett antal enskildheter till att forma en generell regel. Exempel:

  1. Jag är dödlig
  2. Jag är en människa
  3. Alltså är människor dödliga

Här har vi vänt på resonemanget. Vi börjar i stället med att jag är en människa (specifik regel) och drar sedan slutsatsen om alla människor i allmänhet. Detta ger oss ny kunskap om verkligheten, men den är dock inte säker eftersom vi inte kan veta hur saker och ting förhåller sig kring alla människor bara för att vi vet hur ett fåtal är. Trots att alla människor du stött på förmodligen visat sig vara dödliga (förr eller senare), är det inte någon garanterad kunskap. Vi kan inte veta det med säkerhet, men vi kan däremot ha väldigt god anledning att tro att det är så. Induktionen handlar alltså om sannolikheter, vi börjar med ett fåtal exempel och förstorar sedan upp det till att gälla alla, som en upp-och-ned-vänd tratt eller megafon.


[1] Påstenden kallas ibland också premisser, propositioner eller satser (kärt barn har många namn).

Bild 

Syllogism
Deduktion induktion