Knep 8. Hänvisa till auktoriteter

Bild för Peter Dahlgren
Inlagt av Peter Dahlgren 27 juli, 2011 - 19:12

Experter och auktoriteter av alla de slag är slagkraftiga argument. I en verbal debatt där ingen hinner kontrollera allt som sägs utan att tappa tråden kan du alltid slänga ur dig något du hört och tillskriva det till någon känd expert, gärna Albert Einstein. Ju kändare experten är bland dina åhörare, desto bättre.

Lägg gärna ord i deras mun och citera dem på ett sätt så att deras avsikt förvanskas och stödjer din tes. Sa inte Mark Twain en gång att man ska göra som man blir tillsagd, ty salig är den rättmätiga följaren? (Jag vet inte, jag bara frågar.) I sällsynta fall kan du uppfinna auktoriteter efterhand som du behöver dem.

Det är viktigt att komma ihåg att auktoriteter inte bara gäller levande personer, det kan lika väl vara påhittade personer men också sådant som ordspråk. ”Ska man göra någonting ska man göra det själv” eller ”man ska ta seden dit man kommer” är typiska ordspråk som ingen ifrågasätter utan snarare tar för en allmänt vedertagen sanning. Hittar du inget passande ordspråk uppfinner du helt sonika ett och låter påskina att alla redan vet detta. Din motdebattör vill förstås inte verka okunnig utan godtar ditt uppdiktade ordspråk. Kan du säga ordspråket på latin ger det dessutom extra trovärdighet.

Du kan exempelvis vidmakthålla att det alltid finns ett korn av sanning i ett rykte. När åhörarna sedan accepterat detta påstående konstruerar du helt enkelt ett rykte och gör gällande att det måste vara sant. Har de accepterat det första påståendet kan de ju inte rimligen förneka slutsatsen av det.

Tänka kan ytterst få, men åsikter vill alla ha

Det är så att ljuset färdas snabbare än ljudet, vilket kan få till följd att människor till en början uppfattas som ljushuvuden innan man hört dem tala. Att forma en egen genomtänkt och välgrundad åsikt kräver nämligen mycket tid och resurser. Vad är då bättre än att ta någon annans färdiga paket av åsikter och hävda dem som sin egen? Den tyska filosofen Arthur Schopenhauer skriver klarsynt om hur den så kallade allmänna meningen uppkommer och varför den i grund och botten ofta är helt felaktig:1

Vi skulle då finna att det först är två eller tre personer som antar eller framför och hävdar den och som man litar på har gjort en grundlig prövning. Så antas den av några andra mot bakgrund av fördomen att de som prövat den har tillräcklig förmåga; dessa blir i sin tur trodda av många andra vars slöhet råder dem att hellre genast anta en åsikt än att själva mödosamt pröva saken. Dag för dag växer sedan antalet lättjefulla och lättrogna anhängare: ty har meningen väl vunnit över ett större antal röster på sin sida, så tror de som kommer efter att detta varit möjligt endast genom att deras grunder är giltiga. Övriga nödgas nu låta det gälla som redan blivit allmänt giltigt, för att inte betraktas som oroliga huvuden som vänder sig mot allmängiltiga meningar eller som näsvisa ungdomar som vill vara klokare än hela världen. Från denna punkt blir samtycke till plikt. Nu måste det fåtal tiga som har förmåga till omdöme; och hur de som släpps fram är de som är fullständigt oförmögna till egna uppfattningar och eget omdöme, de som endast är ett eko av andras meningar; men i gengäld är dessa desto ivrigare och mer intoleranta försvarare av dem. De hatar nämligen hos den oliktänkande inte så mycket hans annorlunda åsikt som hans förmätna anspråk på att bilda sig ett eget omdöme; vilket ju de aldrig försöker göra och innerst inne är medvetna om.
- Kort sagt: tänka kan ytterst få, men åsikter vill alla ha. Vad återstår då annat än att anta andras färdiga åsikter i stället för att själv bilda dem? - Då det är så det fungerar, vilken roll spelar då rösterna från hundra miljoner människor? Ungefär lika stor som ett historiskt faktum som man påträffar hos hundra historieskrivare men där det senare visar sig att alla har skrivit av någon annan, varför allt i slutändan går tillbaka på en enda persons utsaga.2


[1] Begreppet social comparison inom socialpsykologin förklarar detta närmare.

[2] Schopenhauer (2007, s. 65f).

Bild 

Auktoriteter och experter