Knep 12. Använd hans falska påståenden

Bild för Peter Dahlgren
Inlagt av Peter Dahlgren 25 september, 2011 - 13:25

I de fall motståndaren inte skulle acceptera sanningen i de påståenden du ger, kan du alltid argumentera utifrån vad han sagt, och använda detta som utgångspunkt för att visa att han har fel. Vi bygger alltså vårt argument på hans medgivanden, snarare än några objektiva fakta om verkligheten.

Människor samlar på sig mängder med olika åsikter under livets gång. Det är oundvikligt att några av de här idéerna kommer att krocka med andra idéer vi har godtagit tidgare, men det är däremot inte självklart att vi prövar varje ny idé mot våra befintliga. Tvärtom visar det sig att vi ofta godtar idéer utan någon större prövning, det vill säga, om det låter bra och andra har godtagit det, så är det säkert bra.

På detta vis lyckades jag få en svart antirasist att acceptera diskriminering av svarta. Han höll helt enkelt två påståenden för sanna, som jag sedan bevisade att de stred mot varandra. Han fick antingen slänga sin antirasism i papperskorgen, eller erkänna att diskriminering av svarta är en dålig idé. Slutsatsen var naturligtvis ytterst pinsam för honom.

Hur gjorde jag då? Jag utgick från hans principer inom konsekvensetik liksom hans principer inom antirasism och ställde dem mot varandra.1 Antirasismen säger att ingen ska diskrimineras på grund av sin hudfärg, medan konsekvensetiken (i det här fallet) säger att det ska vara lika många svarta som vita på en arbetsplats.2 Genom att låta dessa två åsikter möta varandra, fick han finna sig i att hudfärg var ett relevant kriterium för att neka en person anställning, samtidigt som han ansåg att det är fasansfullt att neka någon anställning på grund av hudfärg. Den paradoxen kunde han förstås omöjligt försvara utan att göra sig till fullständigt åtlöje, och han försvann mycket riktigt från debatten i all hast och tysthet.3

Att utgå från motståndarens egna (falska) påståenden, och slänga dem i ansiktet på honom själv, likt frätande syra, är alltså ett ytterst effektivt och stilfullt konstgrepp för att dra ett löjets skimmer över hans tes. Som att sätta en dolk i ryggen, och invänta medan han faller till marken, blödandes från sina egna paradoxer.

I klippet ovan ser vi Sir Humphrey (spelad av Nigel Hawthorne) använda motskådespelarens påståenden för att bygga upp en kedja av frågor. Varje fråga (och svar) leder vidare in i en ny fråga som är mer eller mindre förutbestämd av den föregående frågan. Fördelen med kedjeargument av den här typen är att det får större kraft ju längre man rör sig framåt i kedjan, där varje steg bekräftas av det föregående. Ju fler steg man accepterar, desto svårare blir det att ta sig ur eller förneka slutsatsen som till slut följer. På detta vis lyckas Hawthorne driva fram två åsikter som i själva verket motsäger varandra. Detta är eristik på hög nivå, och sättet man hanterar det är bryta kedjan så tidigt som möjligt, vilket naturligtvis kräver en viss insikt i frågeställarens motiv.


[1] Konsekvensetik (eller konsekventialism) är en etisk åskådning som betonar en handlings konsekvenser. Den handling som ger bäst konsekvenser för flest människor är den rätta, snarare än några plikter eller dygder som är bra i sig själva.

[2] Alltså kvotering eller positiv särbehandling som är den dagsaktuella eufemismen. Syftet med den formen av diskriminering är att få jämställdhet, det vill säga 50 % representation av vardera parter.

[3] Kognitiv dissonans kallas den obehagliga och jobbiga känslan när man har flera motsägelsefulla påståenden i huvudet samtidigt. Ofta försöker man rättfärdiga dem på något sätt. Rökaren vet att rökning är skadligt men säger att "allting är ju skadligt nu för tiden" och drar in ytterligare ett andetag frisk luft genom filtret.